onsdag 30 november 2016

328.

Jag går till läkaren och kollar hörseln. Jag har skjutit på det flera månader, det är så typiskt mig. Jag är en person som gärna sopar problem under mattan, hoppas på något onaturligt vis att de ska lösa sig av sig självt men det gör de ju sällan, och när jag väl tar tag i problemen har de har vuxit till mycket större problem.

Läkaren ger mig en ny tid nästa dag, imorgon alltså, jag ska träffa en specialist. De tror att jag har något som kallas otoskleros. Det är en slags hörselskada.

På något sätt gör det här beskedet mig så orimligt ledsen. Kanske är det all annan ångest som gör sig påmind. Liksom passar på när jag ändå är så skör. Jag gråter en hel timme så for jag har stängt ytterdörren bakom mig. Känner mig så orimligt ensam i min 120 kvadrat lyxvåning i ett land utan familj, vänner eller pojkvän.

What if I will become deaf, skriver jag till honom. Han skriver: we'll have breakfast on the balcony for hundred of years and I will tell you how much I love you and you'll hear it.

Och jag är så tacksam för att han finns där ute, för tillfället på andra sidan jorden, men för det mesta väntar han i det där landet där mitt hem finns, det som känns som hemma nu, mycket tack vare honom. Och dit flyttar jag tillbaka om sex månader.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar