måndag 30 november 2015

323.

Jag tror verkligen att skrivandet är något som man måste vårda. Något att öva på. Något som man blir bra på bara av att skriva och skriva och skriva. Men för mig så var det ju mest ett sätt att ventilera tankar. 

Jag har en väldigt dålig sida och det är att jag håller allting inom mig. All oro, rädsla och sorg, på något sätt gör det att jag sluter mig. Det glada, positiva, varma delar jag gärna med mig av. Men har så himla svårt att dela med mig av allt det andra. Så många som skulle lyssna, men det går inte. Tänker så mycket, och så ofta, att jag inte förtjänar alla de där som gör mitt liv meningsfullt. Vet inte varför det är så svårt, oftast helt omöjligt, att öppna sig ens lite.

Önskar jag hade någon att dela det här svarta hålet i mig som han lämnade efter sig. Säger att allting är bra när alla frågar. Orkar liksom inte riva i det såret. Vet inte hur det skulle kännas. Vågar inte känna efter förrän jag har landat i något tryggare. 

Det är december imorgon och fastän den här hösten har bjudit på så många spännande upplevelser känns det precis som om jag inte har gjort någonting alls sedan den där dagen i augusti då jag gjorde slut med honom. 

Jag missade septembersolen i Rom, höstkvällarna i London, mitt första halvmaraton, oktoberfärgerna i Central Park och novembervinden i Boston. Vill vara tacksam för allt jag får vara en del av men allt känns så meningslöst utan honom vid min sida.