måndag 30 december 2013

308.

Det här året slutade jag med antidepressiva och jag slutade att kräkas. Det där med kräkningarna har varit min största hemlighet ganska länge ändå. Det har känts så mycket värre än anorexin. Så mycket skam att bära runt på. Men jag tror att det är över nu.

Det här året firade vi alla hjärtans dag, min födelsedag, din födelsedag, valborg, universitetsexamen och midsommar tillsammans. Du flyttade till ett nytt land och jag blev kvar.

Jag är så stolt över att du vågar. Att du kastar dig ut och hittar din plats på nya ställen i världen hela tiden. Ibland tänker jag att kanske ska ditt liv alltid vara så, och kanske hör jag inte dit då. Jag är ju rädd för sånt. Men kanske kan jag vänja mig. Kanske, om du låter mig få vara trygg med dig.


2 kommentarer:

  1. Kan inte du berätta mer om dina antidepressiva? vilka är det du tog och vad tyckte du om dom?

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Hittade din blogg via en kommentar du skrev till mig på min blogg.
    Jag tackar för din kommentar och jag förstår vad du menar med den.
    Att dra ut på tiden för långt i en viktuppgång är inte bra, men jag tycker ändå att det inte ska gå för snabbt!
    Jag har varit med om när det går för snabbt. Min hjärna hänger inte med tillslut och jag blir då mer deprimerad. Så därför vill jag nu ta det lugnt (inte för lugnt), men en rätt takt för mig så att jag mår bra psykiskt själv.

    Hur mår du annars?
    Kram <3

    SvaraRadera