Jag kan samla mod en hel dag, går runt och tänker på alla fina ord som han överöser mig med, tänker att antagligen tycker han om mig ändå, trots den här delen av mig. Men det går ändå inte.
För jag kan inte släppa tanken på den där sista natten med Johan. Då när jag berättade att det hade blivit lite svårt med maten - vilket i sig var en fruktansvärd underdrift för herregud det gick ju inte alls med maten jag bara svalt - och morgonen efter så lämnade han mig. Jag hoppades så innerligt att han skulle stanna där vid min sida genom allt det där svåra. Men istället så lämnade han mig så trasig.
Och det är väl det där som sitter kvar i mig. Jag som hade varit så rädd hela livet och när jag äntligen vågade lite, när jag verkligen behövde honom, då lämnade han mig. Han kunde inte ha brytt sig mindre om mig.
Jag däremot, jag hade gjort allt för honom. Och som jag plågade mig själv efter att han lämnat mig. Tyckte så himla illa om mig själv. Slösade så många tårar på honom. Blev ännu sjukare och gick ner ännu mer i vikt.
Jag däremot, jag hade gjort allt för honom. Och som jag plågade mig själv efter att han lämnat mig. Tyckte så himla illa om mig själv. Slösade så många tårar på honom. Blev ännu sjukare och gick ner ännu mer i vikt.
När Johan lämnade mig var jag så övertygad om att jag aldrig mer skulle känna något för någon. Och det tog tid. Två år tog det. Två år av en slags konstant sorg. Under den tiden började jag äta antidepressiva. Det gjorde så att livet liksom kändes möjligt och inte omöjligt som innan. Jag blev frisk från anorexin. Sedan träffade jag E. Första gången jag såg honom var en söndagsmorgon och allt jag kunde tänka på var att honom måste jag kyssa. Så några veckor senare kysstes vi för första gången, i köket, i min etta. Och han har behandlat mig så väl, gjort mig så hel, så trygg. Jag vill inte förlora honom. Lämnar han mig nu så går jag nog under. Därför vågar jag inte berätta.