230.

När jag vill ge upp, när jag inte orkar längre, då tänker jag på när jag var som sjukast. Jag tänker på den dagen jag bestämde mig för att kämpa uppåt istället för neråt. 


Jag hade varit på samtal hos min behandlare den dagen precis som veckorna dessförinnan. På vägen hem var jag tvungen att sätta mig ner på trottoarkanten flera gånger för att jag höll på att svimma. Jag tänkte på det där som läkaren hade sagt veckan innan, om att jag snart skulle bli inlagd. Den där sonden som alla pratade om kändes inte ens som det värsta längre. Jag ville nog innerst inne låta allt det där hända så jag kunde släppa kontrollen lite. Även om tanken på att förlora minsta lilla kontroll var det mest skrämmande i hela världen då, så var det som att något i mig hade fått nog. Jag hade väl insett att jag inte kunde kämpa mot sjukdomen ensam. För det fanns ingenting kvar av mig som orkade kämpa längre och det hade jag själv tillsammans med den där dumma sjukdomen åstadkommit.   


På hemvägen åkte jag förbi min lägenhet som kändes så främmande. Jag hade knappt bott där på hela sommaren. Istället hade jag legat hemma hos mina föräldrar i deras mjuka dubbelsäng under duntäcken och med solsken utanför fönstret. Jag kunde ligga inne flera timmar och bara stirra på väggen. Ville dö ungefär hela tiden och plågade min familj så oerhört. 


I samma sekund som jag klev in i min lägenhet den dagen så rev jag ner allting i min klädkammare. Jag stod på en stol och fullkomligt kastade saker runt mig i det lilla rummet. Längst inne i hörnet, på översta hyllan, låg ett inramat bevis på någon jag en gång hade varit. Det var stipendiet jag fick när jag tog studenten och där stod att jag var en ambitiös, kreativ, positiv och drivande person. 


Och ingenting av det där fanns längre kvar i mig. Det var då jag insåg att jag inte ville vara så längre. Jag ville hitta tillbaka till den där som jag en gång hade varit. Bestämde mig för att försöka återfå någon slags kontroll över vem jag var och vad jag tyckte var viktigt i livet. 


Den vägen visade sig vara jättelång och jättejobbig. Fast mest av allt nödvändig tror jag, om det där som kallas livet ska vara meningsfullt.

229.

Jag kan inte sova längre. Kanske beror det delvis på maten. Har börjat kännas ganska omöjligt igen. Men mest beror det nog på att jag saknar honom så att det känns som att hela jag ska gå sönder. 


Och sedan någon vecka tillbaka har jag börjat drömma igen. Det har varit så i perioder några gånger tidigare. På dagarna inbillar jag mig att jag har glömt honom men sen finns han där på nätterna. Alltid så fruktansvärt fina drömmar och varje morgon vaknar hjärtat alldeles helt innan det går sönder igen.


Mest av allt önskar jag mig mardrömmar. Men det går ju inte att välja så. Jag kan bara välja att inte sova. 


Så jag sover inte för jag vill inte att han ska finnas här längre. Vill inte att han ska påverka mig såhär. Längtar så himla mycket tills den där dagen när han bara är en parantes i mitt liv. Och ändå, innerst inne, känns det lite som att jag ju fortfarande ingenting hellre vill än att dela alla dagar och alla nätter med honom.

228.

Idag är det midsommar. Det regnar här och jag saknar Ghana. Det gör jag nästan hela tiden. Idag ska min värdpappa ringa från barnhemmet så att jag får prata med barnen. Det finns ingenting i hela världen som är så fint som det.


Jag vill inte vara här.


Jag saknar Johan fortfarande. Det tar aldrig slut.

Svar på kommentar!

För lite mer än en vecka sedan kommenterade Sara och undrade lite om Ghana där jag arbetade som volontär på ett barnhem under två månader denna våren. Du lämnade ingen mejladress men du får hemskt gärna skriva till mig (här: omdublundarsafinnsjaginte@gmail.com) så försöker jag svara på alla frågor du kan tänkas ha.

Beslutet att åka till Ghana är det bästa och klokaste jag någonsin fattat.

227.

Herregud jag vet inte vad jag ska skriva förutom att ni är så fina. Tänk om det ändå kunde bli en bok. Det skulle kännas så himla fint. Tack-tack-tack för att ni tror på mig.


Ni är världens finaste, jag har sagt det förrut va?


Tusen miljoner varma kramar till er.

226.

Hej. Jag har en fråga. Om jag skrev en bok, lite som en sammanställning av en del av blogginläggen under åren plus andra texter, skulle ni vara intresserade av att läsa den då?


(detta känns lite pinsamt och jättenervöst och liksom hallå-ska-hon-skriva-en-bok-ha-ha-ha, men viktigt: var ärlig)


Tack,
kram.

225.

Tre dagar utan antidepp och jag är kaos. Jättejättemotvilligt har jag bestämt att fortsätta äta dem. Känner mig som den svagaste i hela världen men jag fungerar inte utan. Orkar inte kämpa alldeles själv ännu.


Annars då: jag och mina fettoben vandrar vidare och jag skulle ljuga om jag sa annat än att den senaste veckan har varit ett HELVETE. Jag kollade på en massa gamla bilder igår. Bilder på mig från innan jag blev sjuk (när blev jag sjuk egentligen?). Ibland är jag bara så himla rädd för att jag alltid kommer att vara såhär. Jag har hört vissa säga att en del av sjukdomen alltid kommer att finnas kvar. Men man lär sig att hantera den där rösten som skriker att man är värdelös och försöker kontrollera varenda friskt beslut man försöker fatta. 

Kära livet, bli lite lättare snart.