Förra veckan ringde jag till min äs-kontakt och sa ifrån mig fortsatt behandling. 56 kilo betyder normalviktig och normal känns ungefär som det värsta i hela världen men jag vill aldrig ner igen. Ungefär lika jobbigt var det att berätta för J hur jag känner för honom. Att jag fortfarande, efter hur många månader som helst utan honom, saknar honom så att det gör ONT. Han sa ingenting tillbaka. Fy vad livet känns svårt ibland. Ändå måste man fortsätta.
Jag tycker om er.