måndag 30 januari 2012

207.

På tal om någonting helt annat, fy vad jag blir ledsen när folk kopierar mina texter utan att fråga och framställer det som att de har skrivit det. Förstår inte varför man vill göra så. Jag tycker så himla mycket om att ni läser här, känner igen er, och delar personliga tankar och känslor med mig. Det är så mycket värme i den här bloggen och den kommer ifrån er. Därför gör det mig så himla ledsen när någon annan inte vill vara med och dela det med oss. Som bara kopierar en massa texter som är väldigt personliga och känsliga för mig, och kallar det sina egna.

Det är sånt som får mig att undra varför jag gör det här. Men sen kommer jag ju att tänka på er och då vill jag aldrig sluta skriva.

206.

Hej finaste. Jag har en jätteviktig liten hemlis att avslöja för er, men det måste få dröja tills på torsdag innan jag kan berätta.

Jag tror att livet håller på att vända just nu.

Ni är världsbäst.

lördag 28 januari 2012

205.

Åh, snälla ni jag vill så himla gärna skriva här men jag vet inte om vad. Kan ni inte fråga någonting? Eller bara säga hej eller vad som helst. Jag tycker om er.

söndag 22 januari 2012

204.

Flera gånger i månaden hittar jag gamla sparade länkar som heter "måste läsa" eller "bäst" eller "jätteviktigt". Det här är en sådan länk. Jag gråter varje gång jag läser. Den får mig att tro på att livet kan vara fint också.

203.

Idag kom pappa förbi med mina träningsskor, nybakta kanelbullar och en bukett rosa tulpaner som mamma hade köpt. Mamma och jag förstår inte varandra så bra tyvärr, hon vill oftast så väl men det blir liksom ändå så fel. Men blommor blir alltid rätt.

Helgen har varit ensam, jättesvår och ångestfylld. Det beror nog mest på att jag ska till en ny äs-mottagning imorgon. Senast jag gick på en sån där första bedömning var jag alldeles förstörd och gravt underviktig. Nu är jag nära normalvikt men allting innanför är fortfarande kaos. Det var precis just det här som jag var så himla rädd för när jag vägde mindre. Att fortfarande vara lika sjuk på insidan utan att någon ser. Tusenmiljoner hemligheter och ingen att ligga nära.

fredag 20 januari 2012

onsdag 18 januari 2012

201.

Den här bloggen, ni världens finaste läsare, betyder så himla mycket för mig. Jag har alltid älskat att skriva för er. Det har varit så himla fint att få skriva om Johan och den där ständiga längtan efter honom här. Den där känslan i bröstet som bara växte och växte den här våren. Åh, jag önskar att ni kunde förstå hur fint det var. Han var allt jag ville ha och tusenmiljoner gånger mer än så. Han var den enda jag ville vara nära. Och han låg nära.

Jag vill verkligen inte att den här bloggen ska handla om ätstörningar. Jag vill skriva om kärlek eller i alla fall längtan efter den. Men det finns liksom ingenting kvar av det längre. Det är därför jag skriver så sällan numera.

När Johan låg i min säng kändes det lite som att jag kunde nöja mig med livet precis just så som det var just då. Fast jag blev sjuk ändå. Mådde nog alldeles fruktansvärt dåligt hela våren om jag måste vara ärlig. Skrev fullt på nästan alla tentor, och jag borde kanske varit i alla fall lite stolt men det kändes ingenting. Var alldeles tomt. Jag slutade träna för att jag inte orkade äta. Ville bli mindre och mindre och mindre utan att riktigt veta varför. Och hela tiden låg han så nära och han såg nog vad som hände men han sa aldrig något. Jag har ingen som helst aning om han brydde sig om mig ens lite. Han sa mest bara att jag borde lugna ner mig lite och förstå att jag var bra. Det kändes som att han tyckte om mig lite mer för varje spikad tenta och kilo ner.

Och kanske borde jag ha förstått det redan då, att han var inte bra för mig. Det blev någon slags skruvad längtan efter att bli perfekt för honom. Det kan nog lätt missförstås, men Johan har verkligen ingen skuld i hur det blev för mig. Men jag vet att jag använde alla känslor som jag hade för honom, han var min första riktigt kärlek, till att svälta mig själv. Jag kunde sitta och tänka att han såg mig när jag åt fastän det bara var jag vid mitt köksbord i min lägenhet. Det fick mig att skämmas och det gjorde att jag inte ville äta. Bara tanken på att han såg mig stoppa i mig kalorier gjorde mig illamående. När jag var ute och sprang kunde tanken på honom hjälpa mig att springa en, två, tre, fyra kilometer längre än jag egentligen orkade. Jag har så svårt att förstå hur jag kunde tycka så himla mycket om honom, samtidigt som jag egentligen mest använde honom för att göra mig själv så ont.

Även om jag kan vara så tacksam för att jag träffade honom och fick känna allt det där fina som jag aldrig trodde att jag skulle kunna känna för någon människa, jag ville verkligen vara hans för resten av livet, samtidigt kan jag inte låta bli att önska att jag aldrig hade träffat honom. Jag undrar om det hade blivit såhär då, om jag hade orkat pressa mig själv så utan honom. Jag vet faktiskt inte. Vet bara att det inte var värt det.


måndag 16 januari 2012

200.


Just nu känns 2012 himla omöjligt. Men det ska bli bättre. Måste bli. Idag börjar jag skolan igen. Jag vill så hemskt mycket fixa det. Har gått upp så himla mycket i vikt men livet och ångesten känns inte ens lite-lite-lite lättare, bara svårare. Men det måste vända snart, och tills dess väntar jag.