måndag 28 november 2011

194.

Jag kommer aldrig att bli kär. Kommer aldrig våga. Det var mitt största problem, och min största rädsla, innan jag träffade Johan.

För sen träffade jag Johan och fast jag inte vågade falla så föll jag (och så hårt). Första natten i samma säng under samma täcke sa jag att jag är en sån som inte faller. Att han måste lova att inte känna. Att det blir så jobbigt då. Att känslor kväver mig. Egentligen var jag nog redan då bara så himla rädd för att tycka om och bli ensam kvar.

Ett och ett halvt år senare lämnade han mig med tusenmiljoner känslor och ett krossat hjärta. På sätt och vis gjorde han precis allt som han hade lovat, och ändå känner jag mig så lurad.

torsdag 24 november 2011

192.

De senaste veckorna har jag:
- Träffat världens snällaste läkare som berättade att hälften av alla kvinnor drabbas av en depression någon gång i livet. Min har nog varit ganska lång och då behöver man ibland lite extra mycket hjälp. Efter mycket tvekande fram och tillbaka har jag dubblerat dosen antidepressiva.
- Tappat en massa hår och bestämt att det får vara slut på detta helvete nu.
- Gått upp i vikt. Jag hatar det så mycket att det känns som hela jag ska gå sönder. Känns som att jag hatar mig själv ännu mer nu. Hatar att hela mitt liv kretsar kring storleken på mina lår. Hatar att jag vill dö bara för att jag känner mig så himla tjock.
- Slutat drömma mardrömmar varje natt (men legat vaken tillsammans med världens jobbigaste ångest istället)
- Bestämt mig för att kursen jag läser just nu blir den sista på ett tag. Nästa torsdag tar jag paus från mina studier. Det känns ungefär som världens största misslyckande, men det känns lite som att jag börjar vänja mig vid sånt nu.

Trodde aldrig jag skulle bli såhär. 22 år och helt trasig.

söndag 13 november 2011

191.

I helgen har jag mest bara ätit och ätit och ätit och jag svär nästan aldrig men FY FAN för ätstörningar. Om jag bara visste innan hur vidrigt det är hade jag aldrig hamnat här. Jag får hellre hjärtat krossat tusen gånger av han som jag tycker är den finaste i hela världen än lever med det här.

Och jag tror att jag har fattat det nu, att jag aldrig kommer att känna mig smalare än innan jag blev sjuk. Jag har aldrig känt mig så tjock som jag gör nu, och ändå ska jag bara bli större. Jag vill att livet ska handla om något mer än det här. Så känns det inte nu.


tisdag 8 november 2011

190.


"When you stop striving for perfection you might as well be dead."

Jag hatar-hatar-hatar att jag är så äckligt självcentrerad och får allting att handla om mig. Som att han ändrar sin beskrivning på facebook. Det borde ju betyda ingenting. Ungefär som att han inte borde betyda någonting. Fast han betyder nog nästan allting fortfarande. Åh, jag vill bara att det ska sluta snart, sluta göra sådär himla ont hela tiden.

För jag förstår inte, jag förstår verkligen-verkligen inte, hur han kunde göra mig så illa. Den här våren försökte jag nog på något sätt liksom få honom att tycka om mig genom att pressa mig själv lite mer och lite längre än tidigare. Jag skrev fullt på varenda tenta, var på alla spinningpass, somnade sist och vaknade först. Ville inte missa någonting. Ville vara lite mer än alla andra, fast ändå minst liksom. Det var nog därför jag slutade att äta.

Och det var nog därför vi slutade ses.

För jag kommer aldrig bli så. Jag har redan försökt allt jag kan. Det finns ingenting kvar i mig längre som orkar försöka. Men ändå stannar den där himla längtan kvar och jag förstår inte varför.