För sen träffade jag Johan och fast jag inte vågade falla så föll jag (och så hårt). Första natten i samma säng under samma täcke sa jag att jag är en sån som inte faller. Att han måste lova att inte känna. Att det blir så jobbigt då. Att känslor kväver mig. Egentligen var jag nog redan då bara så himla rädd för att tycka om och bli ensam kvar.
Ett och ett halvt år senare lämnade han mig med tusenmiljoner känslor och ett krossat hjärta. På sätt och vis gjorde han precis allt som han hade lovat, och ändå känner jag mig så lurad.