torsdag 14 juli 2011

172.


J, du gör så himla ont i mig.

tisdag 12 juli 2011

171.


Älskade, fina ni. Jag är så himla tacksam för att ni fortfarande tittar in här. Ni skriver så oerhört fina saker till mig och det betyder så väldigt mycket när livet känns så himla tungt och svårt.

Jag försöker ofta skriva någonting här. Men mest blir det ingenting av allting. Ungefär som med maten.


lördag 9 juli 2011

170.

Igår grät jag hela kvällen. Jag vet inte om jag har sovit eller gråtit mig igenom natten. Jag ser helt fruktansvärd ut. Nu ska jag åka hem till mina föräldrar och till matrutiner. Jag önskar att de inte skulle behöva se mig såhär förstörd.

Jag trodde att vi skulle ses de här två dagarna och att det skulle kännas sådär fint som det brukade göra när vi träffades. Nu ska vi aldrig mer ses och jag måste på något sätt släppa tanken på att han är den finaste jag vet i hela världen. Det känns lite som att jag inte vill överleva utan honom. Jag förstår inte hur det kan bli så.

torsdag 7 juli 2011

169.

Ganska långt innan den här sommaren närmande sig bestämde jag mig för att inte jobba, utan bara vara ledig hela sommaren. Det var ungefär samtidigt som jag hade blivit antagen till ett universitet i Hongkong och jag visste inte riktigt hur tidigt i augusti jag skulle behöva åka. Jag tänkte verkligen unna mig att vara ledig den här sommaren. Tänkte att det kunde vara vettigt med tanke på att det är en hel del att fixa med när man ska studera en termin utomlands (verkligen oändligt många papper som ska fyllas i och skickas in). Men mest bara för att jag kände att jag verkligen behövde det. För jag har varit väldigt, väldigt stressad och jag har pressat mig själv alldeles för långt den här våren.

Jag tänkte att allting skulle bli så himla bra när jag hade skrivit mina sista tentor i juni. Jag skulle sluta stressa och börja äta igen. Skulle resa till Grekland med min dator som enda sällskap och sen bara skriva-skriva-skriva på något som jag så himla gärna skulle vilja göra något av en dag. Skulle hitta mig själv där någonstans också. Han skulle kanske ta en vecka ledigt från sitt exjobb och hälsa på mig och vi skulle hitta varandra litegrann.

Fast det blev inte så.

Det är sommar nu och jag ligger ensam i min säng i min lägenhet i Sverige. Jag bråkade en hel kväll och förmiddag för att få utebli från middag och frukost hemma hos mina föräldrar där jag bor just nu, mer eller mindre under tvång, för att jag inte vill äta.

Jag ville bara så himla gärna träffa honom. Jag vet inte varför jag tycker så mycket om honom. Även om allting i mitt liv känns så dåligt vill jag vara nära honom.

Men han kom aldrig. Och det gör så ont att jag liksom inte vet var jag ska ta vägen. Vet bara att jag måste sluta göra mig själv såhär illa.

onsdag 6 juli 2011

168.

J, jag önskar att du brydde dig om mig på riktigt. Ibland känns det som att du träffar mig mest bara för att jag har skrivit fullt på ganska många tentor och för att jag vill hitta något sätt att rädda världen på fast alla säger att det inte går.

Ibland känns det som att du tycker om mina revben lite väl mycket. Som att jag vill ha det såhär för alltid (för jag önskar så himla mycket att du ville ha mig för alltid). Därför ska vi nog inte ses mer.