287.

Att dela säng när båda vet att det är över snart. Det kan vara helt fruktansvärt. Eller helt underbart. Nu är det bara elva dagar tills vi får prata om det. Prata om att han åker om fem dagar. Sexton dagar tills han åker alltså. Sexton dagar tills den där examensfesten. Då ska jag fira fyra universitetsår och glömma bort att han åker ifrån mig den natten.

Jag vet inte hur det kommer att kännas. Vet inte vad jag ska göra sen. Har inget jobb. Ingen spännande trainee-plats. Undrar om det kommer att kännas tomt här utan honom. Undrar hur länge jag blir kvar här. Tills det är dags för mitt äventyr. Undrar om vi kommer hitta tillbaka till varandra eller om det bara skulle vara såhär, vara vi, i sex månader och några dagar till.

Jag undrar hur det kommer att kännas att ligga bredvid någon annan än honom sen.

286.

Jag undrar om han är med någon annan nu. Kanske. Jag är ensammast i hela världen och jag önskar att han ville ligga nära mig istället för henne.

Jag åkte från nattklubben till honom och ringde på två gånger innan jag ensam cyklade hem till mig. Jag saknar honom. Jag undrar om vi är över nu. Jag undrar var han är just nu. Jag undrar om han ligger i någon annans säng. Jag undrar hur det är. Jag undrar hur hon är.

Jag undrar varför det alltid blir såhär. Varför just jag är den som ska bli sårad om och om och om igen.

186.

Imorgon kommer han tillbaka till Sverige igen och det är bara en vecka sedan jag somnade med huvudet på hans bröst men jag ändå längtar jag så att det känns som att jag ska spricka. Det är så konstigt det där att tycka om någon. Att vara kär i någon. Det sa jag till honom för exakt en vecka sedan förresten, att jag är kär i honom alltså. Han sa ingenting tillbaka. Morgonen därpå sa han jag tycker om dig extra många gånger liksom för att kompensera. Men det funkar ju inte så.

Varför blir det alltid såhär för mig?

Om en månad åker han härifrån och sen ses vi kanske aldrig mer. Jag förstår mig inte på kärlek. Det är som att det sitter någon där uppe som har bestämt att jag ska bli hjärtekrossad en gång till. Fattar liksom inte varför. Tycker att det kan räcka snart.

285.

Idag har jag så mycket ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen. Kan inte fatta att jag levde mitt i det här, med ångest som en ständigt närvarande skugga varje sekund, varje minut och varje timme dygnet runt förrut. Tänk vad bra livet kan bli egentligen. 

Det är så konstigt, att vi har så himla-himla svårt att tycka om oss själva. Så himla onödigt att jag bara gråter och gråter för att jag inte är sådär liten som jag var när jag vägde nästan ingenting. Jag ville dö hela tiden när jag var så. Ville dö så mycket att jag inte vågade vara ensam hemma för att jag inte visste vad jag skulle kunna göra. Så himla sorgligt livet var när jag var så liten och så rädd för allting med kalorier. Så himla mycket bättre allting är nu när jag äter precis som alla andra, precis som jag vill.

Och ändå, fastän jag vet allt det där, fast jag vet att jag inte tyckte om mina ben mer när jag vägde 20 kilo mindre kan jag inte låta bli att längta tillbaka lite ändå. Att bara få vara sådär smal för en liten-liten stund igen. Jag undrar om det är det där som alla menar när de säger att man aldrig blir riktigt frisk från en ätstörning. Kanske kommer det alltid kännas lite såhär emellanåt. Och det är inte så himla farligt ändå, jag ska ju ändå aldrig tillbaka dit igen. Jag är så himla olycklig när jag är smal och jag tycker inte om att vara det.

283.

282.

- Jag är så glad för att jag har träffat dig.

Det är en onsdag och han ligger i min soffa allting är precis som vanligt. Jag tänker på det nästan hela tiden, hur fint det är att ha en vardag tillsammans med honom. Vilken tur det var att jag tog honom i handen och frågade om han ville följa med hem till mig den där fredagen för ganska precis sex månader sedan. 

282. Om att må jättedåligt

Mitt liv. Jag har försökt skriva om det här så himla många gånger. Vet inte riktigt hur jag ska förklara. Ibland är jag rädd att när jag väl publicerar så ska det inte kännas lika bra längre. För jag mår så bra just nu. Jag trodde aldrig att livet kunde kännas såhär, och åh om jag bara hade vetat det lite tidigare så hade jag inte slösat bort så många år på att vara så himla ledsen. 

För jag mådde så himla dåligt så himla länge. I min journal har en psykolog skrivit "har varit nedstämd och deprimerad sedan fjorton års ålder". Idag är jag 24 och jag mår så himla bra. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta till den här tryggheten som jag känner inom mig nu. Aldrig någonsin. 

När jag tänker tillbaka på hur länge jag har mått dåligt blir jag oftast så himla ledsen. Därför försöker jag att inte tänka på det så mycket. Samtidigt känns det här så himla viktigt för mig. Jag vill inte att någon annan ska gå runt och må så himla dåligt som jag gjorde så himla länge när det faktiskt kan kännas bättre. 

När jag väl gav upp och sökte hjälp frågade pappa mig varför jag aldrig hade berättat för någon att jag mådde dåligt. Och jag hade inget bra svar på den frågan. Jag har liksom alltid känt att det är ingenting som man pratar om. Och det är så lätt att tro att man är precis som alla när man inte vet om någonting annat. Jag gick ju in i tonåren med den där ledsamheten i mig, så när alla pratade om att det var jobbigt att vara tonåring så fattade jag inte att det jag gick igenom inte var normalt. Jag tänker på alla gånger jag satt på mitt rum och bara grät och grät och grät. Om jag bara inte hade vårdat den där ledsamheten som min viktigaste hemlighet i hela världen. Om jag bara hade berättat för någon. 

Och det är väl mest det som jag vill säga till er. För snälla, om ni mår dåligt så berätta för någon. Gå inte runt och bär på det helt ensamma. Det kan faktiskt bli så himla mycket bättre, livet. Jag lovar.