lördag 16 augusti 2014

315.

Kärlek, varför är det så himla svårt? Livet likaså.

Hej förresten. Det var så länge sedan sist. Vi gjorde ju slut, han och jag. Eller han gjorde ju liksom slut med mig. Men sen flyttade jag in till honom ändå (om det ska jag skriva en annan gång). Jag hittade ett jobb. Och nu bor vi alltså tillsammans. Det ryms så mycket kärlek i den där mannen. Igen har innan honom varit så kärleksfull med mig. Legat nära varje natt. Pussat mig om och om och om igen. Hållit mig i handen.

Jag känner mig så nykär med honom fastän det har varit vi fram och tillbaka i snart två år. Men det är stormigt ibland. Och jag tvivlar. Vet inte om jag behöver en trygghet som han inte kan ge mig. Ändå så himla mycket kärlek och värme i honom.

Men när han skriker då rasar jag samman. Sluter mig. Släpper inte in. Och jag vet inte om bråken gör oss starkare eller svagare. Jag har ju liksom inte så mycket erfarenhet av förhållanden att jag kan jämföra.

Om maten och kroppen och allt sånt? Det går upp och ner. Vågen står stilla och fastän jag hellre hade varit mindre, tunnare, lättare vet jag ju så väl att det inte hjälper att lyssna till de tankarna. Det har gått några år nu och jag har väl kommit till en sorglig insikt att jag alltid kommer att behöva leva i det här. Fy 17 för ätstörningar alltså, och snälla alla ni där ute behandla era kroppar väl. För fastän jag har någon som säger att jag är alldeles perfekt precis som jag är så har jag så svårt att tro på det. Himla dumt är det. Mest av allt är det en så himla oviktig sak som tynger mig helt i onödan.

torsdag 1 maj 2014

314.

Precis såhär.




fredag 25 april 2014

313.

Det är min sista dag på praktiken och klockan är strax efter sju när han skriver de där orden. 

"Nej, jag känner inte samma" 

Och hela världen rasar samman. Men jag får inte rasa samman för idag är sista dagen och jag har kämpat så hårt i tre månader. Att göra ett gott intryck, att jobba hårt, att knyta nya kontakter osv osv. 

Så jag känner inte efter. Jag känner ingenting. Åker till praktiken, går in på toaletten och försöker spy men det finns ingenting i magen att spy upp. Är så nära att bryta ihop hela tiden. Allting är så overkligt. Ler så mycket att jag får ont i ansiktet så att ingen ska kunna se att ögonen är helt blanka. 

Kan inte äta lunch. Det går inte. Är det något jag har lovat mig själv så är det att aldrig låta män påverka maten. Men det går bara inte. Och jag tänker att aldrig mer, aldrig mer ska jag släppa in någon i mitt liv. 

De överraskar mig med presenter och kort och håller fina tal. Vissa vet att han bor i en stad i närheten och jag kan inte förmå mig själv att berätta att jag inte åker dit, att jag åker hem till Sverige, för han vill inte vara med mig. Det känns pinsamt och förnedrande och jag är så himla-himla sårad. De ber mig skicka mitt CV så de kan förmedla det till sina kontakter i staden där han bor och jag tänker att jag kommer aldrig att bo där för det är hans stad och jag är inte längre en del av hans värld. 

På bussen hem bryter jag ihop. Det går liksom inte att sluta gråta. En man knackar mig på axeln och säger något på franska som jag inte förstår. Jag svarar att allt är okej fast ingenting är okej.

Jag sitter på en bänk vid sjön och gråter i två timmar. Jag tänker på allt jag skulle göra för honom, som han aldrig skulle göra för mig. Det regnar men jag känner ingenting. 


söndag 2 mars 2014

312.

Idag gjorde vi slut.

torsdag 23 januari 2014

311.

Och så helt plötsligt är mina två enorma resväskor incheckade och jag boardar ett plan och sedan bor jag inte i Sverige längre.

fredag 17 januari 2014

310.

Ni är så himla fina som kommenterar och ställer frågor trots att jag är helt fruktansvärt dålig på att svara. Men jag har i alla fall samlat några av de frågor som har ställts i kommentarsfälten som jag tänkte svara på i ett par separata inlägg. Vi börjar med frågan som lyder såhär:

Känner du aldrig svartsjuka? Jag kan grubbla sönder på min pojkväns förflutna och hans "ex". Ibland tar liksom hans förflutna över lite, så att jag inte kan fokusera på oss två.

Visst kan känna igen mig i det där. Kanske mest i början av vårt förhållande och kanske speciellt eftersom min kille hade ett långt förhållande bakom sig. Jag vet inte riktigt hur länge de var tillsammans, men tre-fyra år ungefär. Och för mig som inte ens varit i närheten av ett seriöst förhållande är ju tre år tillsammans en evighet. Dessutom var det hon som lämnade honom och inte tvärt om.

Jag vet hur hon ser ut och hon är söt och verkar trevlig. Några månader efter att vi hade börjat träffas berättade han att hon fortfarande ringde och ville ha honom tillbaka. Hon hade ångrat sig. Jag förstod aldrig varför han berättade det för mig. Det är ju faktiskt en jättetaskig sak att berätta för någon som man precis har börjat träffa. Det spelar liksom ingen roll om man sedan talar om att det är ett avslutat kapitel och att man aldrig vill byta ut det man är med nu. Det gjorde mig jätteosäker.

Men hur som helst, jag tycker inte att det är konstigt att man funderar över ens partners ex. Jag är ju jättenyfiken på hur hans liv var innan vi träffades, och det går ju inte att bortse ifrån att hon var en viktig del av hans liv i fyra år. Jag tycker att det är viktigt att kunna prata om sånt. Men någonstans måste man ändå sätta punkt. För han har valt att vara med mig nu och det måste ändå betyda något. Genom att hålla hårt i den tanken tror jag man undviker allt för mycket tvivel och tankar på ens partners ex. 

Om du känner dig svartsjuk eller osäker kring ditt partners ex och det inte går över så borde ni nog prata om det. Han kommer antagligen vara den bästa på att lugna din osäkerhet. Jag vet också att det blir mycket lättare med tiden. Ju fler egna minnen vi skapar, desto mindre tänker jag på de han skapade med henne liksom.


måndag 13 januari 2014

309.

Jag har glömt bort att berätta att jag flyttar snart. Alltså inte här utan i det verkliga livet. För första gången på riktigt länge känns det som att mitt liv går i rätt riktning. Mot ett arbetsområde som jag tycker är viktigt. För jag har insett att det är ett sånt arbete jag behöver. Killen som jag är kär i går upp varje morgon för att placera rika människors pengar så att de blir ännu rikare. På så vis är vi så himla olika han och jag.

Ändå tycker jag så mycket om honom på grund av just den anledningen. För att han går till jobbet tidigt och kommer hem sent och aldrig någonsin har jag hört honom klaga. Han gör det han vill göra och det har han kämpat sig till helt själv. Han får mig att förstå hur viktigt det är att tro på sig själv och jobba hårt för det liv man vill leva. Och jag har insett att för mig är det ju jätteviktigt att mitt jobb känns meningsfullt och spelar roll för människor runt om i världen som har det svårt. Det är en sån där känsla jag inte kan skaka av mig, den är nog faktiskt helt nödvändig för att jag ska må bra.

Och hela tiden slår det mig hur omöjlig den tanken hade känts för två år sedan. Då när det viktigaste i mitt liv handlade om en strävan efter minus på vågen. Vilket himla slöseri på dagar av mitt liv alltså och så skönt att jag äntligen har förstått det.