söndag 15 februari 2015

319.

Jag känner att jag borde skriva något här. Liksom hålla det här stället vid liv. Men det är svårt när jag är i ett förhållande. Det känns lite som att gå bakom ryggen på honom genom att skriva här. 

Som att skriva om den där skavande tveksamheten. Är det vi nu? Är det vi för alltid? Ska det kännas såhär tveksamt? Börjar det att bli för bekvämt? Börjar den här tvåsamheten blir mer självklar än ensamheten? Jag är så himla, himla rädd för att inte våga lämna honom om den dagen kommer. 

Jag vet inte, vet verkligen inte om vi är de bästa för varandra. Han är så stormig och jag är så lugn. Men jag gillar att han pressar mig att göra saker. Han tar med mig på äventyr jag hade gått miste om annars. Han gör mitt liv rikt på upplevelser. Han är kärleksfull, verbalt och fysiskt. Han vill alltid ligga nära när vi ska sova och han följer med upp på vinden när det är mörkt och jag inte vågar gå dit själv. En del av mig tycker så mycket om det här livet, men en annan del av mig är livrädd för att bli van med det. Så rädd för den dagen när jag måste gå upp på vinden själv, och när det bara är jag i en dubbelsäng om nätterna. 



tisdag 27 januari 2015

318.

Hej,
du kanske inte läser här längre men om du någon gång skulle återvända (så som jag återvänder till din blogg ibland):

I ett vimmel av tusentals bloggar, texter och hemsidor - fastnade din. Ditt språk. 
Jag vet inte vad det betyder, men det betyder något.

Oavsett, 
du borde skriva.

Det är en förmåga du bär med dig. Glöm den inte. Göm den inte.

Hoppas livet tar hand om dig, 
och att du tar hand om det tillbaka.

Hoppas också att du återvänder hit någon gång och får läsa detta.

Vänligen,
Linnéa

Och jag vill bara säga tack. Tack till dig Linnéa och till er alla som tar sig tid och tittar in här. Skriver några fina rader och det kanske inte verkar som så himla stort men det betyder så mycket för mig. Så mycket stöd jag har fått genom den här bloggen, av alla ni där ute som har gjort det här till ett så fint ställe att skriva på.

söndag 9 november 2014

316.

Vi bråkar om disken. Det gör vi ofta. Vi har ingen diskmaskin.

Om du inte börjar hjälpa till mer här hemma vill jag inte bo med dig, säger jag och han suckar.

Jag undrar om det här är ett tecken på att vi är ett vanligt par eller om det betyder att vi inte är menade för varandra. Jag har hört att många par bråkar om disken så jag antar att det är normalt.

Egentligen har jag ingen aning vad som är normalt och vad som inte är det. Jag har ju liksom aldrig riktigt haft någon innan honom. Det är först nu jag förstår det där som andra säger om att man lär sig vad man vill ha och vad man inte vill ha i ett förhållande av sina avslutade förhållanden. Jag saknar helt den erfarenheten. 

Det enda jag lärde mig av att vara med J var att de där som man älskar så himla mycket kan försvinna när som helst.

Jag är så trött på att bråka. Jag säger att jag inte vill bråka. Han säger att det är jag som tjatar. Jag säger att det är han som gör så att jag måste tjata.Till slut minns jag inte ens hur allting började.

Han säger att nu har vi varit tillsammans länge och fortfarande pussas vi massor. Det är viktigare, säger han.

Och det har han nog rätt i.


lördag 16 augusti 2014

315.

Kärlek, varför är det så himla svårt? Livet likaså.

Hej förresten. Det var så länge sedan sist. Vi gjorde ju slut, han och jag. Eller han gjorde ju liksom slut med mig. Men sen flyttade jag in till honom ändå (om det ska jag skriva en annan gång). Jag hittade ett jobb. Och nu bor vi alltså tillsammans. Det ryms så mycket kärlek i den där mannen. Igen har innan honom varit så kärleksfull med mig. Legat nära varje natt. Pussat mig om och om och om igen. Hållit mig i handen.

Jag känner mig så nykär med honom fastän det har varit vi fram och tillbaka i snart två år. Men det är stormigt ibland. Och jag tvivlar. Vet inte om jag behöver en trygghet som han inte kan ge mig. Ändå så himla mycket kärlek och värme i honom.

Men när han skriker då rasar jag samman. Sluter mig. Släpper inte in. Och jag vet inte om bråken gör oss starkare eller svagare. Jag har ju liksom inte så mycket erfarenhet av förhållanden att jag kan jämföra.

Om maten och kroppen och allt sånt? Det går upp och ner. Vågen står stilla och fastän jag hellre hade varit mindre, tunnare, lättare vet jag ju så väl att det inte hjälper att lyssna till de tankarna. Det har gått några år nu och jag har väl kommit till en sorglig insikt att jag alltid kommer att behöva leva i det här. Fy 17 för ätstörningar alltså, och snälla alla ni där ute behandla era kroppar väl. För fastän jag har någon som säger att jag är alldeles perfekt precis som jag är så har jag så svårt att tro på det. Himla dumt är det. Mest av allt är det en så himla oviktig sak som tynger mig helt i onödan.

torsdag 1 maj 2014

314.

Precis såhär.




fredag 25 april 2014

313.

Det är min sista dag på praktiken och klockan är strax efter sju när han skriver de där orden. 

"Nej, jag känner inte samma" 

Och hela världen rasar samman. Men jag får inte rasa samman för idag är sista dagen och jag har kämpat så hårt i tre månader. Att göra ett gott intryck, att jobba hårt, att knyta nya kontakter osv osv. 

Så jag känner inte efter. Jag känner ingenting. Åker till praktiken, går in på toaletten och försöker spy men det finns ingenting i magen att spy upp. Är så nära att bryta ihop hela tiden. Allting är så overkligt. Ler så mycket att jag får ont i ansiktet så att ingen ska kunna se att ögonen är helt blanka. 

Kan inte äta lunch. Det går inte. Är det något jag har lovat mig själv så är det att aldrig låta män påverka maten. Men det går bara inte. Och jag tänker att aldrig mer, aldrig mer ska jag släppa in någon i mitt liv. 

De överraskar mig med presenter och kort och håller fina tal. Vissa vet att han bor i en stad i närheten och jag kan inte förmå mig själv att berätta att jag inte åker dit, att jag åker hem till Sverige, för han vill inte vara med mig. Det känns pinsamt och förnedrande och jag är så himla-himla sårad. De ber mig skicka mitt CV så de kan förmedla det till sina kontakter i staden där han bor och jag tänker att jag kommer aldrig att bo där för det är hans stad och jag är inte längre en del av hans värld. 

På bussen hem bryter jag ihop. Det går liksom inte att sluta gråta. En man knackar mig på axeln och säger något på franska som jag inte förstår. Jag svarar att allt är okej fast ingenting är okej.

Jag sitter på en bänk vid sjön och gråter i två timmar. Jag tänker på allt jag skulle göra för honom, som han aldrig skulle göra för mig. Det regnar men jag känner ingenting. 


söndag 2 mars 2014

312.

Idag gjorde vi slut.